snabb forts.

Direkt när jag kom hem så insåg jag hur jäkla handikappad jag är. Jag inte göra ett skit, vad ja än ska ta mig för så krockar jag med rullstolen. Jag har även fått en massa recept som ska hämtas ut!! hur ska jag ta mig till apoteket?? Tur att man har vänner på facebook så bästa Monika kommer och kör mig dit. Väl hemma igen stoppar jag i mig morfin och lägger min blålila fot på soffryggen och försöker bara vara.Första natten hemma var hemsk. Det började med att jag skulle ta en spruta på mig själv mot blodpropp, tänk er att man ska stoppa in en nål i magen och trycka in vätska i sin egen kropp, det tog mig säkert över en timme innans jag fick det gjort och det kändes inte alls :) gå på toa när man inte är på sjukhus är kaos, det värker något fruktansvärt så fort jag tar ner foten under hjärthöjd. sen fasnar rullstolen i allt möjligt innans jag är framme, väl framme så måste jag hoppa på ett ben in på toa och prova någon gång att inte sätta ner foten när ni sitter på dass.. jo jo noll balans och att man sen ska torka sig är ännu värre jag lovar. nu förflyter några dagar med ångest och mer ångest när fler och fler mailar, messar och ringer till mig och jag inser att jag är fast här.. många av mina bästa vänner är på EM i Höljes och det bästa som hände mig var då min "enda" kompis Staffan kopplar upp mig via skype och videoöverföring direkt online på campingen i Höljes och där är alla underbara människor.. tårarna rann på mig då lovar jag..Bäst var nog att få se den underbara människan Gun som jag bara träffar under den veckan men hon är som en mor för mig och tar hand om mig på alla vis, alltid vaken varje morgon och har kaffet färdigt..Älskar dig och din gubbe det vet du!!